Skuggömman av Maria Gripe (inledningen)

Jag börjar med ett brev fån Carolin till Saga:
Kära Saga,
du och jag har inte haft mycket med varann att göra på sista tiden, srängt taget ingenting alls. Jag förstår att du knappast räknar med mig längre. Men i så fall ska du veta att jag har dig i tankarna varje dag. Jag glömmer dig inte. Jag behöver dig. Som barn hörde vi ihop, då var vi helt enkelt oskiljbara. Men tyvärr har vi under åren lopp glidit ifrån varandra, och ibland tycker jag att du har blivigt mer eller mindre främmande för mig. Liksom jag för dig antar jag. Kanske är det mitt fel. Då och då hör jag ditt namn nämnas, liksom jag fårstår att du måste höra mitt-förmodligen betydligt oftare än jag hör ditt förresten. Vad känner du då, när du hör mitt namn? Själv känner jag mig litet beklämd när någon säger Saga till mig. Det händer inte så ofta nu för tiden, men Hedda gör det ibland i sina brev. Säkert med avsikt. Hon vill väl inte att jag ska slarva bort den delen av mig som är du. Den viktiga delen. Det vill inte jag heller. Ditt namn påminner mig nämligen om någonting som jag fruktar att jag håller på att förlora. Jag vet inte riktigt vad, men det är bland annat detta jag vill försöka reda ut nu. Eftersom det är en förlust som blir mer och mer smärtsam. Kan det vara så enkelt, Saga, att du på något vis representerar den del av mitt jag som jag blivit tvungen att avstå ifrån? Hur kunde vi i så fall låta det ske? Eller är det så att du inte vill veta av mig mer? Nej det vägrar jag tro. Vi är visserligen mycket olika, du och jag, egentligen är det ofattbart att båda vi två ryms i samma kropp, men vi hör ihop, vi två.
Farväl Saga-
Din Carolin.